Tidigare konstnärer

Ulf Lernhammar, Leif Månsson, Brons och skatbon 11/12-6/1 2018

 

Petter Nilsson,  Vanishing points 4/11-22/11 2017

 

A small Island Yukihiro Taguchi 18 Juni – 10 september
Under sommaren 2017 är Exposé samarbetspartner med Open Art!  Vi gästas av Japanska konstnären Yukihiro Taguchi

Vem har inte någon gång fantiserat om vardagstingens hemliga liv? Allt ser ut som vanligt när du kliver in genom dörren därhemma, men medan du varit borta… I många barnböcker händer det, kanske för att barnasinnet är fullt öppet. Med åldern blir vardagstingen ”alltmer orörliga” för oss. Yukihiro Taguchi får de alldagligaste föremål och hemmiljöer att bli högst aktiva ‐ oftast när ingen ser på. Han gör performativ konst, stopmotion‐animation så som äldre dockfilmer gjordes före datoranimeringen. Med en enkel stillbildskamera dokumenterar han hem, eller stadsmiljöer och använder sig av olika vardagliga föremål som får agera och intervenera de givna bildrummen. Det familjäras aktiva medverkan förändrar det som vi annars knappast lägger märke till. I det oväntade, de roliga infallen, den överraskande förvandlingen, öppnas ett fantastiskt konstfält.

text och bild från Open Art

End/Level – Emil Öhlund, måleri 6/5-24/5

”Jag vill arbeta med flera dimensioner i mina verk så de träder in i vår verklighet, för
att de ska kännas lika verkliga för alla andra, som de gör för mig. Det är alla mina
minnen av former och intryck från barndomen speciellt, som på någotvis blandas ihop
i min hjärna, för att sen förvandlas till det mina verk är. När jag var liten så kändes
alla figurer från serier, leksaker, tv-spel, allt jag ritade, levande… I en till viss del
bekymmerlös värld. Med mina verk och figurerna som finns i dem vill jag återge
samma känsla igen, intebara för mig, även för andra. Därför är det viktigt för mig med
volym, rörelse och djup iallt jag gör, för att ge känslan av att det är levande. En sorts
verklighetsflykt, att tillåta sig själv att då och då resa till en annan dimension där allt är
möjligt. En plats dit du kan ta dig ibland för att samlakraft för att hantera den inte alltid
så okomplicerade verkligheten. Den här platsen kan vara precis vad du själv vill.”

– Emil Öhlund

 

 

Elin Feldgrill – Dysfunktioner 8/4-26/4

Elin Feldgrill, ung konstnär från Örebro visar tuschmålningar i stort format under hennes
utställning ”Dysfunktioner” på exposé konstgalleri. Elin har i sina bilder konstnärligt utforskat
kroppens uppbyggnad, sjukdomar och psykiska tillstånd. Konstverken är sinnligt utförda och
berör.

Lennart Ericsson, KPH Sviten abstrakt måleri 11/3 – 29/3

 

Liselotte Ström, skog och mystik 18/2 – 4/3

Naturen och skogen är hennes inspirationen, konstnären Liselotte Ström fångar i akvarellen
den skandinaviska naturen och de väsen som finns i den. Hennes bildspråk är avskalat och
stämningsfullt, ljuset är en viktig del i bildskapandet.

Mark Andersson/IOH, 14/1-3/2 2017, Born in Stockholm Sweden 1976.

For me, the process is the most important in the works.
In my paintings, I let the water control subjects with ink and paint.
The unexpected and the images that come up,
I not Control!

Elisabet Hanson, 17/12 2016 – 6/1 2017, verksam och bosatt i Örebro

Varför sitter jag, en gammal kvinna, och målar? Vad är gåtan? Penslar färg och en enkel pannå
är allt som behövs. Tiden rusar iväg. Penseln rör sig över underlaget. Vissa linjer och färger
måste förstärkas. Vad pågår?

Det började ju så tidigt. Den lilla flickan såg tavlor när hon fick följa med sina föräldrar till
främmande hem. Hon kunde berätta om vad hon sett när de vandrade hem. I slutet av 40-talet
var bilder något sällsynt. Det fanns ingen chans till övermättnad. Alla bilder var intressanta.
Fartyget som sjönk skrämde upp och Rousseaus bild med den sovande kvinnan och lejonet var
fantasieggande. Bilder var spännande och skapade funderingar om världen.

Så kom Tove Janssons böcker. De bilderna berättade saker som flickan kunde förstå och använda
i sitt eget liv. Kapitelböckernas bilder var svart-vita men i minnet har de färger. Det handlar om
folk som kan se ut precis hur som helst och ändå är de så lätt igenkännbara. Det började tidigt
dyka upp hus med spetsiga tak i flickans bilder.

Det fanns papper och färger i huset. Det var så lätt att sätta sig och måla. Man behövde inte plocka
fram någonting särskilt, allt fanns på plats. Det stora runda bordet med perstorpsplatta i grått var
favoritplatsen. Där satt syskonen och gjorde bilder. Pappan kunde känna igen varje barns stil. Jag
tror inte att det fanns beröm men det var ett aktivt tittande på de olika bilder som skapades.
De vuxna var intresserade.

Så kom de beställda konstböckerna med jämna mellanrum. Familjen bodde på landet och därför
kom konsthistorien in i hemmet. Varje månad kom ett tungt paket med Skira-böcker, där vissa
detaljer i målningarna uppförstorades, så att man kunde se hur de gamla mästarna målade.
TV fanns inte. En förälder satt och bläddrade vördnadsfullt och färgåtergivningen var berusande.

I skolan fick man prova nya material och allt skapade lusten att försöka på egen hand. I åttan
hade flickan skapat en egen stil. Hon kunde sälja små modebilder som var framställda av oljekrita
och en mycket mjuk blyertspenna. Bilderna kostade 25 öre. Eftersom motivet var så lika
varandra uppkom snabbt en driven stil. Allt hon hann måla såldes.

Efter den erfarenheten upphörde målandet under många år men inte tittandet. Hon tittade och
upplevde saker när hon såg sina barns bilderböcker och när hon gick på konstutställningar. På
konstvetenskapen i Lund blev hon irriterad. Allt skulle ha etiketter. Det finns fin och dålig konst
och ibland var skiljelinjen så okänsliga. Barnkulturen som t.ex Arosenius fanns inte med. Det
var hårda markeringar. Framförallt var det viktigt att känna igen vad som var dåligt. Det var
det som skulle läras ut.

Så kommer Folkkampanjen mot kärnkraft. Då började det hända goda saker bland alla dem
som jobbade tillsammans. I Helsingborg var vi en grupp som målade kampanjknappar på runda
små träbitar. Det var så roligt att måla på trä. Färgerna lyste när de lackats och de såg ut som
smycken när de fästes på en jacka. Steget till att måla på fyrkantiga träbitar var inte långt och
nu kunde jag inte sluta måla.

När jag målar så är jag i ett halvvaket tillstånd. Jag har en känsla av att bilderna kommer till mig.
Om jag planerar i förväg så tröttnar jag fort. Jag måste ge mig in i bilden utan att veta
slutresultatet. En färgfläck kan användas till något överraskande. Ofta kan jag se att när bilden
varit klar en tid att jag målat in någon konflikt från mitt eget liv. Det bara kommer enligt några
lagar som jag inte förstår.

Jag sitter alltså och är inne i målandet. Jag är i målarlandet och jag använder mina händer och
ögon för att vila sinnet. Jag är mycket lättstörd i målandet och bäst fungerar det när jag är alldeles
ensam. Jag sitter där timma efter timma och känner frid när jag målar blad efter blad. Jag
förvånas ibland av resultaten och ibland blir jag stolt. Jag kan inte förena målandet med ett socialt
liv, så jag får vara lite försiktig. Jag tillåter mig inte att helt försvinna i min målade värld.

Stefan Gustafsson 3/12-14/12, akvarell, bosatt och verksam i Örebro

För över femtio år sedan väcktes hans fågelintresse. Blivande konstnären Bo Mörnerud och
Stefan var kamrater i ungdomen och ägnade mycket tid åt fågelskådning.

När andra gick hem från krogen vid tvåtiden på lördagsnatten åkte vi till orrkojan på Bredmossen
och spanade på fåglar, säger Stefan Gustafsson.

Han har målat i drygt 25 år och haft målningen som fritidsintresse, först blev det mest stugor, kyrkor
och landskap för att sen övergå mer till fåglar. Ett av Stefan Gustafsson kännetecken är fåglarnas
placering på det vita pappret. Det vimlar av fågelmålare i Sverige vilket skapar tuff konkurrens,
därför är ett eget uttryck a och o.

– Bilderna skall ha en personlig prägel och bilden skall vara minimalistisk.

Vladimir Briazguine, 17/11 – 1/12, måleri, bosatt och yrkesverksam i Garphyttan.

Utställning konstnär Johan Jedebert 13/10 – 3/11

Johan Jedebert, måleri och skulptur, bosatt och verksam i Örebro

Jan Lindahl, Utställning fotopoesi 8/10-26/10

Jan Lindahl, fotograf, bosatt och verksam i Örebro och Österlen

Jan har haft en stark passion för fotografi allt sedan barnsben. Numera står han med ena
foten i den traditionella tekniken och med den andra i den nya digitala. Kameran är fortfarande
en storformatkamera som lika gärna kunde vara från 1800-talet och filmen framkallas på
traditionellt vis. Men det fortsatta arbetet med bilderna görs numera i datorn och bilderna skrivs
ut på storformatskrivare. Jan tar fram bilder, ofta i stora format, och säljer dem som konst i
begränsade upplagor.

Utställning Meximinne, utställning 13/8-1/10 2016

Linnea Garli (1982), bildkonstnär bosatt och verksam i Stockholm.

Varför väcks ni i mina ögon, varför är det alltid er jag bär med?

Varför är det er jag vill föreviga, ni som fastnar i färgen?

Platserna vi häktar fast oss vid, människorna vi minns tillsammans med.

Ryggen framåt, blicken blank av allt som passerat.

Jag skriver när jag har papper.

Jag målar för att det är metodiskt.

Tecknar för att härma.

Läser för att överraskas.

Målar för att färg är skoj att blanda.

Jag skriver för att se.